Gabriella - Mamma till Lex & Julle ♡

 Å andra sidan så hick allt så fort så det finns inte så mycket att skriva egentligen.

Det hela började natten till fredagen den 21/2. Jag har haft sedan någon vecka tillbaka, ganska hårda sammandragningar. Men jag är inte den son registrerat smärta, så här kändes det inte innan Lexus kom heller så jag gjorde ingen stor grej av det. Men under denna natten kom det och gick hela tiden. Jag var mest irriterad över att jag inte fick sova ordentligt och brydde mig inte om att det kändes lite. Det gjorde ju liksom inte ont. 

Men så kom morgonen och det började kännas mer. Nu började det gå upp för mig att det faktiskt kan vara dags snart.

Jag räknade ändå med att det skulle avta, det kändes ändå inte som att det verkligen var på g.

Klockan närmade sig nio och jag hade tidigare pratat med Andreas så han visste vad som pågick OM det skulle vara något. Han ringde sin pappa och förvarnade så han skulle kunna komma snabbt och passa lex. 

Strax innan nio ringer jag hem Andreas eftersom jag märker att Lexus börjar bli stressad och nervös av stt se mig ha ont. Han förstod ju inte varför och jag kunde inte leka med honom som han ville.

Andreas var nog hemma nio. Jag sa åt honom att ta en dusch så att han var ren när vi åker in till förlossningen om det skulle ske. Jag har ingen koll på klockan men nu började det kännas ordentligt, Andreas duschar och sedan ringer han sin pappa och ber honom komma för vi behöver kanske åka in strax, vi hade inte ens ringt förlossningen vid detta laget. Jag packar en väska till lex samtidigt som Andreas ringer förlossningen och förvarnar. Jag tr över telefonen och pratar lite med sköterskan när jag känner att ännu en värk är på gång. Jag hade inte haft så långa verkar tidigare, bara att dom kom ofta men jag hade inte ens klockat dom. Samtidigt som jag pratar med sköterkan inser jag att detta inte är en vanlig värk. Det var en krystvärk och här blev jag nästan lite rädd, jag kände att jag inte skulle kunna kontrollera detta (som jag fick göra under förra förlossningen då jag var tvungen att jobba emot krystvärkarna). När jag säger till sköterskan att detta var en krystvärk hör jag allvaret i hennes röst:

Åk NU! Eller ring en ambulans dom får möta er på vägen!

Äsch tänkte jag, inte kan det vara så brotten eller? Men så fort Andreas pappa kommer skyndar vi oss ut i bilen. Stackars Lexus som inte förstår någonting springer efter skrikandes i bara strumpor. Mitt lilla hjärta ❤️

Klockan var nog ca 9.45.

Andreas gasar iväg och jag gör allt för att jobba emot värkarna. Halvvägs till Trollhättan inser jag att vi är för sent ute och vet Andreas ringa en ambulans med en gång, jag kunde INTE jobba emot krystvärkarna! Kroppen lyssnade inte på mig alls! 

Andreas kör nog 200 (stackarn hafe ju panik) och även om jag har ont säger jag åt honom vart han ska stanna. Vi kör ner vid rondellen innan stallbackabron mot varför och stannar så fort det går. Ambulansen är inte här än och nu går vattnet, vart fan är ambulansen?! 

Ambulansen kommer precis och jag försöker gå ur bilen men jag känner stt ännu en värk är på g, på väg mot ambulansen går det inte att stå emot så jag lutar mig mot ambulansen och försöker andas men det går inte. Huvudet är nu ute! 

Ja här fick jag panik! Att gå med ett bebis huvud mellan benen, ja ni kan kanske föreställa er? Haha! 

Fort som fasen upp på båren och innan jag ens fått av mig byxorna (hade stora mjukisar på mig) var han ute. Vi hann inte ens stänga dörrarna till ambulansen. Ambulanspersonalen fick stänga dörrarna eftersom det var kallt ute och min stackars Andreas fick inte plats så han stod utanför och försökte se in igenom de tonade rutorna. Nervös och orolig. ❤️

Julius kom ut 10.05, knäpptyst och jätteliten. Blå i ansiktet eftersom han blivit stasad men enligt personalen såg han jättebra och fin ut. Det kom två ambulanser så en ifrån den andra ambulansen erbjöd sig att köra vår bil till sjukhuset så kunde Andreas åka med oss. Jag tror ingen av oss riktigt fattade vad som hade hänt. 

Ambulanspersonalen var överlycklig. Det var två kvinnor som satt med mig och var hur goa som helst. 

Vi kommer in till förlossningen och jag skuttar över ifrån båren till sängen med Julius i min famn och personalen tittar förundrat på mig. Jag var väl hög på adrenalin antar jag. 

Sköterskan påpekar att jag måste ha riktigt hög smärtgräns, hon undersöker mig och säger stt det är ett under att jag är hel med tanke på hur snabbt allt gick. "Du måste vara gjord för att föda barn" haha. 

Vi får mysa med Julius en stund ovh både jag och Andreas tycker han är slö och jag tycker det är lite konstigt att ingen annan lägger märke till det. Efter en stund vill sköterskan kolla blodsockret på Julius och det visar sig vara alldeles för lågt. Så dom springer iväg med honom till neo och där blev han kvar. 

Så nu är vi här, jag och min lilla prins. Snart tre veckor på neonatal avdelningen. 

Nu har jag blivit avbruten av sköterskor som knackat på här ett par gånger så jag kanske har skrivit lite osammanhängande  men det får ni ta! 😊