Where i belong
Jag vet inte om det är detta med att få barn strax innan sommaren som gör att jag hamnar i det här. Jag hamnade här när vi fick Lexus med. Jag börjar fundera på hur jg hände här. Där jag absolut inte ville hamna. (Nästan)
När jag var yngre hade jag stora drömmar. Jag ångrar sig att jag inte tog tag i karriär och studier redan då för nu känns det som att det verkligen inte finns någon energi över till det.
På den tiden såg min framtid annorlunda ut. Jag skulle bo i en större stad, resa massor, långt bort och uppleva allt. Jag skulle ha en trygg knkomst och ett jobb jag trivdes med. Se på mig nu?
Jag kan inte klaga för jag har det ju egentligen ganska bra, Men jag kan inte låta bli att tänka "what if".
Jag har hamnat där jg aldrig ville hamna och dessutom arbetslös på det. Jag som alltid haft jobb och känt mig trygg. Nu förlitar jag mig på Andreas. Någon annans inkomst och det trivs jag inte alls med!
Men som man bäddar får man ligga säger man ju. Så fort jag försöker tänka så får jag huvudvärk, jag kan inte prata svenska för jag hittar bara fel ord. Jag är en sån där arg och bitter mamma jag lovade mig själv jag aldrig skulle bli. Hur gör alla som skaffar 13 ungar?! Hade jag haft så många barn hade jag nog behövt läggas in på psyket haha! Nä skämt åsido men jag förstår inte hur folk klarar av det.
Det är väl kanske när man inte har tid att vara "Bella" som jag hamnar här. Jag hinner inte sminka mig om dagarna eller fixa håret. Så är det när man är småbarns mamma men det tär på en när man inte hinner äta eller ens få duscha. Så ska man stressa iväg på diverse aktiviteter som de flesta skulle klara av men som jag inte fixar utan att explodera 124889 gånger. Och på det känns det som att alla kräver så mycket av en. Jag får ju för Guds skull inte kräva något av min andra halva eller vara irriterad på honom. Men det folk gärna glömmer är att jag gått igenom den "Julius-resan" helt själv. Det är jag som tar hand om allt som har med Julius att göra. DET är INTE lätt och sen ska jag ta hand om allt annat utöver det. Ja men hör själva! Jag är ingen supermänniska. Jag är en vanlig människa spm dessutom är så kallad "stress-skadad". Men vem bryr sig egentligen?
Och Julius sover hela nätterna men hjälper det? Katterna bokstavligen terroriserar oss om nätterna och är det inte dom så är det dom där jävla rondellraggarna. Varje jävla natt. Sömnbrist och stress är långt ifrån en bra kombo.
Ursäkta för allt gnäll men ibland måste man bra skriva av sig.
Julius är bättre än någonsin men jag vågar inte skriva så mycket om det för rätt som det är går det åt fel håll igen.
Julius sover inte speciellt mycket om dagarna. Och det gör att man liksom inte hinner hämta andan. Nu, har han somnat. Efter många om och men. Helt ärligt vet jag inte hur länge jag klarar detta utan att bli totalt galen. Som jag skrikit på Andreas för att jag inte får nån hjälp. När jag ballar ur tittar han bara på mig och sen vänder ryggen till. Han svaras inte ens alltid när jag pratar med honom.
Nu vaknade Julius igen. 10 minuter knappt. Gött.
Ha en go sommarkväll då.
